Min väg
(Marianne)
Jag har alltid varit nyfiken på människan och på de krafter som formar våra liv.
Under många år sökte jag förståelse genom kunskap, studier och arbete. Jag läste medicin, arbetade inom läkemedelsbranschen och drev senare min egen restaurang. På ytan var det olika världar, men i efterhand ser jag att de alla lärde mig något om människor – och om mig själv.
Det första som verkligen förändrade mig var att få barn.
Livet blev plötsligt mer verkligt än mina idéer om det. Den fysiska smärtan blev början på en resa som jag inte hade valt själv. Jag upptäckte att det fanns saker som inte gick att förstå med tanken. Kroppen visste redan det som mitt huvud ännu inte hade förstått.
I efterhand ser jag att det var början på utvecklingen av min kroppsintelligens – en av de största gåvorna som Enneagrammet senare hjälpte mig att förstå och sätta ord på.
Med tiden upptäckte jag också att förståelse inte är samma sak som kontakt.
Man kan veta att man har mycket att vara tacksam för utan att känna tacksamhet. Man kan förstå kärlek utan att uppleva den. Och man kan tala länge om livet utan att egentligen vara i kontakt med det.
För mig handlade utveckling därför inte främst om att lära mig mer, utan om att våga se mer.
Att se mina egna begränsningar.
Att släppa gamla berättelser om mig själv.
Att erkänna bitterhet, rädsla och det jag helst ville undvika.
Och att upptäcka att det som först såg ut som hinder ofta blev dörröppningar.
Under de senaste åren har jag arbetat med Enneagrammet, shamanska traditioner och andra vägar till självinsikt. Gemensamt för dem är inte teorierna, utan erfarenheten av att det finns en livskraft, en okejhet och en kärlek inom oss som ofta döljs av våra försvar och våra gamla mönster.
Enneagrammet har varit ett viktigt verktyg på den resan. Det hjälper oss att se de strategier vi utvecklat för att hantera livet och de mönster som styr vår uppmärksamhet.
Men det viktigaste är kanske inte att förstå sina mönster.
Det viktigaste är att utveckla självacceptans och ett inre vittne.
När vi gör det behöver vi inte längre tro på varje tanke, känsla eller drama som uppstår inom oss. Då blir det möjligt att lyssna djupare – till livet, till andra människor, till naturen och till den stillhet som redan finns där.
Det är den resan jag försöker stödja hos de människor jag möter.