Vi är inte våra föreställningar

För 7 år sedan lyssnade jag på filosofen och poeten John O' Donahue i podden On Being. Det var en fantastisk intervju som jag återgått till många gånger.

I den pratade John om att människan har djupare delar i sig som hon kan få kontakt med trots att hon inte tror det själv. Att vi är mer än de roller som vi har, att livet är rikare än att den materiella världen, och att vi därför lider när vi tror att det vi ser är det enda som vi är.

Däremot är vi i den här tiden ovana vid att ifrågasätta våra föreställningar om oss själva. Dessa föreställningar som håller oss fångna i en begränsad verklighet, när vi inte längre känner att jakten på den materiella välfärden ger oss den tillfredsställelsen vi kanske trott på.

Intervjuaren frågade hur, på vilket sätt man kunde öppna till de djupare lagren.

John svarade: Börja genom att lyssna på dina tankar. Lista föreställningar som kommer upp. Ge dig själv en månad att skriva ned 6 värderingar du har om vem du är. Föreställningar som begränsar dig, genom att säga "jag är..." och därigenom hindrar dig från att ifrågasätta om det stämmer.

Sagt och gjort, det där gjorde jag. Jag hade redan skiljt mig och bytt jobb så jag tänkte att jag inte hade så mycket mer att hitta. Jag kunde inte ha haft mer fel.

Inte förstod jag då att sådant som jag tyckte att jag "visste", både om mig och om andra, inte stämde. En resa inuti som avslöjade ett bortglömt landskap.

Det blev ett uppvaknande, en spirituell resa som pågår och som, i mitt fall just nu handlar om att våga se och ta ansvar och njuta av livet. Att inte bara leva utan att utveckla förmåga att vara i stunden. Det blev ett återknytande till det djupare i andra människor, i djur, till naturen, tallar och stenar och solen och landskapets tysta läkande. Och skuggor som jag tidigare flytt kom. Detta ledde i sin tur till enneagramet och shamansk healing.

Nu ser jag på mitt liv som så här. Att innan jag listade föreställningarna, började rucka på skalen som skyddade mig från att känna och bottna, så sprang jag genom livet. Jag behövde alkohol eller jogga för att slappna av, det fanns så mycket jag inte klarade av att se. Som att jag var fast i Karpmans offertriangel i mitt sätt att se på relationer och livet.

Det är en lång resa. idag ser jag stunden som i Dantes Divina Comedia:

Att gå:

1. Från helvetet (omedveten, fast i karpmans triangel med identifieringen som offer eller räddare eller förövare)

2. genom skärselden (att känna smärta och släppa lidandet, att känna rädslan utan att projicera den, att känna motståndet inuti, att släppa de långa förklaringarna och försvarens tyranni)

3. till himlen – att vara här på jorden, att lyssna utan att fixa andra. Låta människor få bottna så mycket som jag kan. Det finns ljus i mörkret, och när vi ser det kan vi välja att sluta fly och låta dagen få vara.